Vi använder cookies för att ge dig bästa möjliga upplevelse. Välj vilka cookies du tillåter.
Läs mer i vår integritetspolicy
Hanna Nilsson
Lycksele Född: 1974
Hanna Nilsson (f. 1974) från Kristineberg Västerbotten, är en autodidakt konstnär verksam i Lycksele. Hon är utbildad legitimerad grundskollärare.
Skapandet har alltid varit en del av henne och när barnen kom förändrades livet och skapandet tog sig andra uttrycksformer. Under många år fick de kreativa idéerna gestaltas genom renovering av hus och uthus och inredning istället för att måla. Hon målar intuitivt och oftast abstrakt med inslag av figurativa motiv. När hon målar väljer hon kulörer och verktyg utifrån vad som lockar i ögonblicket. Hon lyssnar lyhört på målningens berättelse och den leder henne framåt i processen.
”Jag låter själen föra penseln. Hjärnan är inte bjuden!” säger hon.
Under arbetets gång känner hon in vad målningen vill ha. När det är stilla och lugnt i bröstet har den tystnat.
Målningen är klar.
Ofta kommer namnet på målningen eller ord eller budskap till henne medans hon målar.
Balans har länge varit Hannas ledord. Hon har låtit tatuera in en röd ballong med lockig svans på sin underarm för att bli påmind om att livet ska kännas lätt och glatt; som en röd ballong med lockig svans. För att hitta balansen i livet jobbar hon, sedan några år tillbaka, deltid som lärare och deltid som konstnär och kreatör. Hemma på gården har de renoverat och byggt om det före detta stallet till en gårdsbutik med spontancafé och en annan del av byggnaden fungerar som ateljé och utställningslokal. Hanna upplever Loftet som fritt och tillåtande och har inrett det helt utifrån hjärta och känsla och blandat återbruk med egna alster för att skapa en inspirerande och mysig miljö.
Medlem i konstnärsförening
Lycksele Ateljé
Utställningar
2023 Ateljén på Loftet Lycksele
2023 Kaffekoppen Dikanäs
2023 Fjälltorget Kittelfjäll
2023 Tidlösa Design Malå
2022 Lycksele Ateljés skyltfönster
2022 MVG Gallerian Umeå
2022 Nordlo Lycksele
2022 Franklins Fastigheter AB
2022 Ateljén på Loftet Lycksele
Aktuellt
Hanna Nilssons inre värld
Nästan alla konstverk jag mött har jag upplevt som uttryck för sökande.
I vart fall alla konstverk som på djupet fångat mitt intresse. Detta är en självklarhet eller borde vara det. För varför skulle konstnären dag efter dag, år efter år kämpa och leva med sina bilder, och varför skulle jag annars som konstkritiker springa runt som en galning på utställning efter utställning? Om det inte vore för att vi letar efter något? Kanske ett sökande efter ett andligt tilltal. En mental kommunikation.
När jag så plötsligt får syn på Hanna Nilssons målerier så erfar jag något som liknar ett svar på några av mina undringar om vart måleriets mening syftar. När jag lägger mina konventioner åt sidan, så gott det nu går, så anar jag ett konstnärskap som kastat loss och öppnat sig för att finna och gestalta en bit av sitt inre liv. Lekfullheten i bilderna finns också. Det är ibland som ett sjungande barnaskratt och det gör mig så glad.
Jag ser ett konstnärskap som sensibelt försöker och lyckas. Jag ser ibland aningen disiga mål men som just genom sin lågmälda ton känns äkta och ömsint kärleksfulla. Naturligtvis skulle jag som en kommentar till Hanna Nilssons konst kunna fiska efter trådar till den värld av realism som omger oss alla. Ja det skulle jag kunna, om jag nu var en sådan som vill ha världen avbildad med exakta kanter och raka linjer, men se det vill jag inte.
Hanna Nilsson har i sitt målande riktat sin blick inåt. In mot det som bultar i hennes hjärta och bröst. Och just då slänger jag ut mitt nät och fångar något. Får syn på en kamp eller ett möte mellan ljus och mörker, mellan viskningar och rop, mellan smärta och tröst men mest tröst ändå. Här vore det meningslöst att tala om gammalt eller nytt, tala om bra eller dåligt, sådana betygsättningar använder sig svenska läraren med rödpennan av, i vart fall var det så på min tid.
Nej när jag ser på vad Hanna gör så inser jag att jag inte kan eller vill möta hennes konstnärskap med vassa redskap.
I hennes bilder är det handen och själen som styr penseldragen. Det går inte att mäta.
För när blir ett smekande penseldrag fel? När blir en dröm eller en lust bra eller dålig? Giltig eller ogiltig?
Hanna Nilsson har i sitt måleri sökt mening på vägar som bär inåt, inte på de allfartsvägar som leder bort från vårt inre liv. Hanna Nilsson tänder med sina målningar ljus över sin längtan och därmed över min längtan. Hennes målerier bär vittnesbörd om att drömmar ej kan dö, att det bor både hopp och drömmar i oss alla.
Stig Åke Stålnacke
Nästan alla konstverk jag mött har jag upplevt som uttryck för sökande.
I vart fall alla konstverk som på djupet fångat mitt intresse. Detta är en självklarhet eller borde vara det. För varför skulle konstnären dag efter dag, år efter år kämpa och leva med sina bilder, och varför skulle jag annars som konstkritiker springa runt som en galning på utställning efter utställning? Om det inte vore för att vi letar efter något? Kanske ett sökande efter ett andligt tilltal. En mental kommunikation.
När jag så plötsligt får syn på Hanna Nilssons målerier så erfar jag något som liknar ett svar på några av mina undringar om vart måleriets mening syftar. När jag lägger mina konventioner åt sidan, så gott det nu går, så anar jag ett konstnärskap som kastat loss och öppnat sig för att finna och gestalta en bit av sitt inre liv. Lekfullheten i bilderna finns också. Det är ibland som ett sjungande barnaskratt och det gör mig så glad.
Jag ser ett konstnärskap som sensibelt försöker och lyckas. Jag ser ibland aningen disiga mål men som just genom sin lågmälda ton känns äkta och ömsint kärleksfulla. Naturligtvis skulle jag som en kommentar till Hanna Nilssons konst kunna fiska efter trådar till den värld av realism som omger oss alla. Ja det skulle jag kunna, om jag nu var en sådan som vill ha världen avbildad med exakta kanter och raka linjer, men se det vill jag inte.
Hanna Nilsson har i sitt målande riktat sin blick inåt. In mot det som bultar i hennes hjärta och bröst. Och just då slänger jag ut mitt nät och fångar något. Får syn på en kamp eller ett möte mellan ljus och mörker, mellan viskningar och rop, mellan smärta och tröst men mest tröst ändå. Här vore det meningslöst att tala om gammalt eller nytt, tala om bra eller dåligt, sådana betygsättningar använder sig svenska läraren med rödpennan av, i vart fall var det så på min tid.
Nej när jag ser på vad Hanna gör så inser jag att jag inte kan eller vill möta hennes konstnärskap med vassa redskap.
I hennes bilder är det handen och själen som styr penseldragen. Det går inte att mäta.
För när blir ett smekande penseldrag fel? När blir en dröm eller en lust bra eller dålig? Giltig eller ogiltig?
Hanna Nilsson har i sitt måleri sökt mening på vägar som bär inåt, inte på de allfartsvägar som leder bort från vårt inre liv. Hanna Nilsson tänder med sina målningar ljus över sin längtan och därmed över min längtan. Hennes målerier bär vittnesbörd om att drömmar ej kan dö, att det bor både hopp och drömmar i oss alla.
Stig Åke Stålnacke
Publicerat 29 april